Det är en känsla man kan beskriva som att gå sin undergång till mötes, det står klart och tydligt nästan högre upp på svarta listan än att koka hundvalpar levande.
Kanske, bara kanske viskade en liten röst i mitt huvud, så är det trots allt inget skämt alls, idiot. Han kanske faktiskt är så orolig för dig. Det vore inte första gången han skulle ha gått lite för långt i sina försök att skydda dig.
Han visste iallafall att jag inte tagit mitt pick och pack och ridit in i solnedgången och glömt honom helt och hållet.
Det sägs att varje resa man gjort lämnar kvar något i en, varför skulle just du få din bosättning där på livstid?